29 juli 2007

Musikdokumentärer

Kort om gästen: Markus har inte bara Sveriges coolaste "jag - vill - fan - ramla - och - slå - mig" energi på scen. Han har dessutom en humor som får mig att skratta så jag gråter varje gång vi träffas. När jag bad honom skriva kort, tog han det bokstavligt. Med sina tre meningar (varav den sista är extra lång) går han i mål som sommargästen med det kortaste tipset. Håll i hatten!

"Jag brukar bli inspirerad till att skriva av TV. Dokumentärfilm på engelska om musik är bäst. Det är enkelt att stjäla one liners av tex Bob Marley eller Madonna och sedan inspireras av deras hedonistiska liv med knark o världsfrånvändhet samt annat jag inte vågar."

Markus Krunegård © 07

28 juli 2007

Internet

Kort om gästen: Andreas begåvning och produktivitet kan enbart matchas i storlek av hans enkelhet och ödmjukhet. Sådant träffar mig rakt i hjärtat och sprider sig som glädje ut i blodomloppet. Därför ska man kolla och lyssna på den ström av inspiration som Andreas skapar.

"Spontant tänkte jag säga akitektur och konst eftersom det brukar inspirera mig mer än nånting.

Sen tänker jag en massa på djur och natur. Det finns inget som gör mig på lika gott humör som djur, speciellt hundar. Nu har jag ingen egen men blir helt lycklig när jag ser någon på stan eller liknande.

För att bli inspirerad att skapa nåt krävs det att jag är på bra humör.
Rockmyten om att må piss för att kunna göra musik funkar inte inte på mig.

Det hade ju varit fint att påstå att jag får min främsta inspiration från naturen och en massa hundar men om sanningen ska fram får jag nog den mesta inspirationen från internet. Sjukt trist.

När jag jobbar sitter jag på ett kontor fullt av maskiner och datorer. Alldeles för ofta fastnar jag framför nåt youtubeklipp eller med att lyssna på ny musik. Ibland läser jag nån blogg jag avskyr och det kan ibland trigga mig att sätta igång.

Jag hatar verkligen internet. Min största inspiration."

Andreas Tilliander © 07

27 juli 2007

Street art

Kort om gästen: Amanda och jag sprang på varandra på Sakers MySpace. Hon bild- och textbloggar om sitt liv på ett sätt som sätter mig i direktkontakt med mina tonår, eller mer specifikt... tonårstiden i en småstad. Frustrationer, vänner, energi, musik, fester, plugg, spontana infall, glädje och ett flöde av intensiva NU:n. Amandas sätt att leva och beskriva sin tillvaro i ord och bild är enkelt, vackert och rent inspirerande.

"Jag inspireras av gatukonst. Konst på gator, betong och elskåp gör staden mer vacker och levande. Det är konst som för vissa anses som kladd och klotter, men som i mina ögon ses som något med budskap, baktanke och drömmar. Visst kan det vara flummigt, och kanske mest tillägnat just drömmare. Men är det inte precis just sådant som vi kan behöva lite mer utav i det moderna, materiella och icke-troende samhälle som många av oss lever i? Lite abstraktion!
Den gatukonst som inspirerar mig är inte nödvändigtvis sådan som blivit ditpräntad av filtpennor och sprayburkar i ren brist på adrenalin. Nej, sådan där det finns en djupare tanke bakom det hela inspirerar mig mer. Nog för att det även finns inspiration att hämta hos de kråkaktiga tagsen, för visst är även det ett sätt att frigöra en känsla, en åsikt, en tanke. Men dessa små lappar med indirekta eller direkta budskap, bilder på vad som helst som kan tolkas hur som helst, politiska och samhällskritiska åsikter i olika former.. you name it! Det är dom som fångar mitt allra största intresse och sätter igång min tankebana något otroligt.

För min del ligger nog egentligen själva grunden till fascinationen hos utövaren. För gatukonst är en konstform som kräver så mycket mer än livlig fantasi. Den tid, den ork, det engagemang och den kreativitet som krävs av denne är enorm. Det är dessutom en konstform där utövaren inte är ute efter direkt respons, kritik eller berömmelse, eftersom den oftast väljer att utföra konsten inte bara nattetid, utan också anonymt.

Det enda denne är ute efter är eftertanke hos betraktaren. Det skiljer sig självklart från en utövare till en annan vad man egentligen är ute efter, men ofta är det ett försök att få folk att reagera, agera, våga, pröva, se sig om, tänka om, tänka efter, tänka nytt.
Har vi tur, kanske betraktaren tar åt sig av budskapet och nyttjar detta i sitt liv. Men det vet man aldrig. Och det är det som, för mig, är det mest inspirerande med hela konstformen. Att gatukonstnärer inte slutar att skapa och försöka påverka, trots att de ständigt lever med ovissheten om hur folk har reagerat på deras verk. Om någon har reagerat alls.
Den otroliga viljan att få sin mening sagd, utan varken våld eller demonstrationer, är så innerlig och stark att eventuell respons endast ses som en ren bonus.
Inspirerande, inte sant?"

Amanda Lundqvist © 07

25 juli 2007

Små saker

Kort om gästen: Kristofer är en varmhjärtad, ödmjuk och ytterst kreativ människa. Videon som slog tittarrekord världen över på YouTube är en förtjusande resa bortom rationalitet. Jag föreställer mig också att det är så här det ser ut i Kristofers inre värld under hans kreativa stunder. Ett gnistrande flöde av underbara associationer och härligt orimliga vändningar. Trådar som hela tiden kortsluter mina invanda förväntningar och därför är så otroligt sköna och inspirerande. Hans gästinlägg är kort och tankeväckande.

"jag blir ofta inspirerad av mindre betydelsefulla händelser och ting.
det kan vara ljudet när man till slut tar tag i att diska grillgallret. slår i diskbänken innan det sänks ner i diskvattnet och ett skönt ljud uppstår.
strömbrytarens form som inspirerar till en liten karaktär som sen kladdas på ett block för framtida bruk.
en slumpad loop som blir grunden till ngt större.
alla små händelser, vridna ut och in upp och ner.

jag samlar på allt, för framtida bruk eller som dammsamlare.
(man vet ju aldrig när det kan behövas 12 bitar 8-kantigt papper som fungerat som skydd mellan assietter?)

har återupptagit att lyssna på radio när jag sover.
drömmarna får sköna vändningar och vridningar.

Kristofer Ström © 07

21 juli 2007

Människor som förverkligar

Kort om gästen: När jag var 16 ringde Håkan och undrade om jag ville vara kameraassistent på SVT´s direktsändning av Hultsfredsfestivalen. Det ville jag. Om jag var påve hade jag utsett Håkan till rikshelgon för länge sen. Förutom att grunda Hultsfredsfestivalen, Kalas, Lollipop, Fanclub, Mondo eller signat artister som Weeping Willows, The Ark, Dynamo Chapel, lär han vara en av de få i världen som har plusstatistik i inbördes tennismatcher mot Stefan Edberg. Bara en sån sak.

"Det finns många människor som bara snackar. Det finns många människor som bara klagar. Det finns många människor som är rädda för att göra något. Sen finns det en del människor som är driftiga och gör saker. En del av dem gör stora saker, en del av dem gör små saker. En del förändrar världen, en del förändrar sitt eget eller andras liv. Men, dessa människor får en ide och gör något, istället för att bara snacka, klaga eller vara rädda att ta ett steg. Dessa personer gör livet roligare för andra och för sig själva. Dessa personer inspirerar mig, de får mig att vilja göra nya saker själv. Jag har ju gjort ett par saker i mitt liv, men det är lätt att falla in i en typisk svensk lunk, i det svenska lynnet, där man bättre följer strömmen än att sticka ut och göra saker utanför mönster och riktlinjer som samhället satt upp åt oss.

I sommar har jag träffat många sådana personer, de finns ju trots allt lite var stans bara man kollar lite;

Jag träffade Katarina som ville starta musikkvällar i trivsamma men tråkiga trästaden Eksjö och gjorde det! (Nu pratar hela stan om hennes musikfrälsning…)
Jag träffade Miss Li, som bara vill spela live varje dag och frälsa landet med bra musik (Hon tog en spelning i just lilla Eksjö trots att hon redan hade två konserter den dagen…)
Jag träffade Jens i Hoffmaestro & Chraa, som i brist på en bra festival i Stockholm arrangerade en själv på Mosebacke och bjöd in alla sina kompisar att spela. (Grymma Chraaneval)
Jag träffade Erik, en av Sveriges främsta designers, men som hellre ägnar tiden åt att komma med 100 ideer om hur man får fart på en fin, men trist stad (gissa vilken?). Jag träffade en trött och småpackad Mogge som berättade om varför de arrangerade Way Out West (Han sa ”Måste bara göra en festival med artister vi gillar, det får bära eller brista”)
Jag träffade inte minst min kompis Sigge Hill, som frälser Glada Hudik med grym rock´n´roll hela sommaren. (Han åkte dessutom 140 mil för att se Roky Ericsson i Hultsfred med mej…)

Nåväl, har träffat fler driftiga och inspirerande personer, men ville absolut nämna några glada prickar som gör vad andra snackar om. Och jag blir så himla glad av att möta sådana här typer.
Jag blir superinspirerad !
Låt oss göra det här landet lite roligare nu !
Låt oss hitta på något stort igen !
Vem vill vara med ?

Håkan Waxegård © 07

11 juli 2007

Åmåls bluesfest

Kort om gästen: Jenny är kropp och själ i en förtjusande kombination. Jag har inte sett henne live än, men jag kan föreställa mig. Jag hör hur allt hänger samman när jag lyssnar på hennes musik. Hon påminner mig om vad det är jag gillar så mycket med blues. Det ska sjungas på riktigt. Med varje fiber i kroppen. Det gör Jenny.

"Min fot stampar i takt till ännu en bluestolva. Sommarsolen tittar fram mitt i ett regnigt Sverige. Här sitter jag i folkhavet mellan motorcykelknuttar, raggartanter, livsnjutare och en och annan kostymnisse. Jag käkar kyckling och dricker kall öl, långt ifrån min egentliga vegetariska, hälsoriktiga diet. Mina läppar är lite såriga av munspelstutande efter en nyss genomförd spelning. Men jag kan inte sluta le.

Vi befinner oss alltså, kära vänner, på Åmåls bluesfest, en tre dagar lång folkfest i bluesens tecken. Jag är hitbjuden i egenskap av artist, en av få kvinnliga, men framför allt för att få en ljuvlig överdos av blues- och afromusik.

På kvällen ser ni mig igen; en blond och tillsynes prydlig kvinna i 20-årsåldern, som skakar rumpan och buggar för fullt med ett gäng svettiga knuttar. Bandet på scenen ylar och basen ur högtalarna får bröstet att vibrera. Och jag som trodde att jag avskydde gubb-blues.
Berusade av Ramlösa och liv dansar vi som om vi aldrig gjort annat.

En halvtimme senare ser ni mig än en gång, nu uppflugen på ett stort träbord i backstage-tältet. Ackompanjerad av munspel, busvisslingar, applåder och fotstamp sjunger jag en improviserad blues, fortfarande spik nykter. Något sådant som en för hög eller för låg ton existerar inte. Tonerna flyger ur munnen som ett silverpärlband, blodet pumpar hett och svetten rinner i pannan. Just där och då kan jag inte tänka mig någon bättre sysselsättning i världen än att sjunga blues!"

Jenny Almsenius © 07

6 juli 2007

Omedvetna bildspråk

Kort om gästen: Jenny (gul tröja) är illustratör med världsunik fingertoppskänsla och tonträffar som är rent geniala. Jennys musikprojekt Rozzetta är lika mycket en stilstudie eller hyllning till en viss typ av estetik i en specifik tid... som det är musik. Min kärlek till det hon gör saknar gränser.

"Jag inspireras av något jag inte riktigt vet vad jag ska kalla men kanske bildformulas? Hur olika typer av bilder har en tydlig form och vissa regler som alla följer. Både tekniskt och mer psykologiskt. Te.x att i alla mina kompisars familjefotoalbum finns den här bilden där familjen sitter vid ett dukat bord och kollar upp in i kameran. Eller hur modebloggare tar bilder på sig själva i hallspegeln. Datingsitefoton tagna med webbkameran. Ett par uttråkade tonårstjejer som tar en bild på sig själva med ansiktena tätt ihop. Fulla killar som poserar med en öl i handen. Japanska fruits som gör v-tecken. Hipsterpartybloggbilder. Men också t.ex hur kändisar har lärt sig hur de ska stå med benen för att de ska se snygga ut på röda mattan. Hur varje årtionde har sina olika populära poser i modefotografi. Vilka bilder som kommer upp när man söker på "business" på bildbyråer. Vilken bild man väljer att ha som profilbild på sin myspace. Paparazzibilder på L.A-starlets med starbucksmuggar. Författarporträtt. Det finns hur många exempel som helst.

Jag har svårt att säga exakt hur det här inspirerar mig, men jag tänker mycket på det när jag väljer mina motiv. Det är något som händer när man väljer något som aldrig var avsett att bli en teckning från början. Eller precis tvärtemot, något som är överdrivet typiskt."

Jenny Mörtsell © 07

4 juli 2007

Buddha? Nä tack, inte just nu.

Kort om gästen: Skådespelare, författare, cirkusdirektör, föreläsare, TV-producent och pappa. När jag bloggade om Henry var jag ovetandes om att han läste min blogg. Över tid har en nätbekanskap utvecklats och vi ser nu fram mot en fika som länge hägrat bortom ett myller av arbete.

"Runt oss ser vi hur saker förändras.
Färg flagnar på staket, bleknar på torp,
vittrar från husfasader,
Venedig sjunker och kontinentalsoklarna rör sig
(fast jag mins inte åt vilket håll).
Jorden roterar kring egen axel och kring solen
som i sin tur spinner loss i takt med hela galaxen.
Inget är som det var ens för en tiondels sekund sedan.
Ständigt pågående är hela alltet, hela världsalltet
(och stort är det allt, enligt astronomerna!).

Ibland tycks förändringen plötslig,
ibland långsam, märkligt omärklig.
Som mitt körsbärsträd på landet.
Jag ser det vinterkalt och tyst.
Om våren sen, vaknande med lystna, groende knoppar
som småningom spricker (månne av stolthet?).
Fullt synligt och fast jag inte ser det ske,
står trädet där i full blom, plötsligt.
Plötsligt fast det pågått långsamt.

Inget är konstant.
Allt som allt
är hela alltet
alltid föränderligt.

Och därute i samvaron träffas vi.
Och vi talar om förändring.
Och vi talar om att gå ner i vikt för att undvika diabetes,
sporta för att slippa hjärtinfarkt,
Qui-gonga oss cancerfriare,
meditera oss till lägre blodtryck, lyckligare liv.
and when everything else fails;
- Take a pill!

Gör det,
gör det,
gör det nu.
Hejja, hejja, hejja!

Politisk förändring, social förändring, ekonomisk förändring
Renare toaletter, globalare uppvärmning, för många eller få dagis,
skärptare lagstiftning och hur ställer du dig egentligen
till importen av bananer från icke-eu länder, va?
(svarar du ja, kryssa för ruta "B" i den rosa blanketten
du fick med dig vid ditt sista besök för din årliga fästingspruta).

Förändring för att klara att vara chef, medarbetare, anställd.
Modernare, mer förstående mindre kritisk.
Vi alla ständigt, föränderligt balanserande.
Förunderligt!
Vi pappor, mammor hustrur, män,
sambos, mambos, särbos, härbos
och alla barn och husdjuren
(är alla med? För nu börjar industrisemestern!).
Julafton med nya svärföräldrar.
Ny, nya, nytt - var beredd!
Förändringen alltid pågående.
Häng med eller dö!
Fast vet du...
även om du hänger med, dör du.
jag också,
dör ändå.
jo.
Förr eller senare slutar vi andas och blir till stoft.
Stor förändring
(tror jag i alla fall,
har ju inte prövat själv vad jag minns).
- So what's the point?

Och vad är det med den här personliga förändringen?
Från icke-jag till jag.
Från andras förväntning till egen längtan?
Handen på hjärtat
(vänster från dig sett).
Hur långt skulle vi vara beredda att gå?
Hur långt är det egentligen att gå?
Är det långt?
(jag avskyr att gå!)
- Till vad? undrar hon.
- Till personlig förändring, svarar jag.
- Ååå, jaså den! utbrister kören förskräckt.

Just den som för oss närmre vår egen längtan,
tar oss på alvar,
ger oss betraktandets förmåga utan värdering,
avstår från krig,
andas med avsikt,
i var sekund gör medvetna val och
tar ansvar för dem.
Den som hjälper oss bryta vår historia av smärta
och inte föra den vidare till våra barn.
Den.

Handen på hjärtat
(om oklart var, se beskrivning ovan).
orkar vi, vill vi?
I detta föränderliga allt
vem har egentligen tid att bli som Buddha?
Räck upp en hand...
Någon?

Ingen?"

Henry Bronett © 07

3 juli 2007

Saker på riktigt

Kort om gästen: Inte för att han behöver någon vidare introduktion. Marcus Birro är riksbekant poet och författare. Han är aktuell med boken Svarta Vykort och fick i år Dan Andersson-priset.

"Jag vill inte ha min kultur microuppvärmd.
Jag vill inte ha mina böcker ljumma, sönderanlyserade, lagomstämplade, i mitt -fåran -placerade. Jag hatar mittfåran. Jag vill att det ska svida, göra ont, tjuta, brinna, verka, kännas, vältas över ända. Jag vill förlora styrförmågan. Jag vill krocka mot trädet. Jag vill sno runt i en svart säck. Jag vill vakna och inte minnas mitt namn. Jag vill bli berörd, kort sagt. Kultursidorna är den enda plats på jorden som inte premierar när det känns, som uttryckligen ber en sänka rösten när man rättmätigt har något att berätta.
Ingenting får svida eller göra ont. Ingen får ta sig rätten att i sitt livs djupaste sorg ställa sig upp och med rättvisepatos deklarera missförhållanden högt och tydligt. Det ska viskas.
Orden ska lirkas fram. Allt som ska sägas bör sägas mellan raderna. Mellan vilka jävla rader? Varför?

Varför tilltås inte elden att ta fäste på kultursidorna? Varför ska allt dämpas till normal, medelklassanpassad samtalston? Varför får inte vi som vill skrika, som skriver som det faktiskt är, som inte behöver nåt uttrymme ”mellan raderna” få göra det utan att recensenter och redaktörer kommer och hysschar ner oss, som en uttråkad bibliotikarie?

Vem vill ha sina upplevelser ljummet uppvärda? Det är för mig helt oberipligt. Jag vill ha fingrar i ögonen, en hiss till hjärtat att tjuvåka upp och ner i. Jag vill att författare ska skriva med sitt blod, med allt de har, med livet som insats. Jag menar, vem angår det annars. Bara så kan man nå en annan människa; att i det starka ljuset strippa av sig allt oväsentligt, att tala i tydliga, konkreta men likafulltt poetiska bilder. Bara så kan vi känna igen oss själva i varandra.

Det skriks för lite på kultursidorna, inte för mycket. Det tassas för mjukt, viskas och läggs huvuden på sned i plågsamt samförstånd. Men livet är inte tassande, kvasilitterära analyser eller teatrala samförstånd.
Livet är kantigt, asfalt, vidrigt, blodigt, plågsamt, skrikigt, vulgärt, underbart, ljuvligt och vansinnigt bullrigt också.
Varför ryms inte vi i kulturens finrum?
Är det för att vi blöder för rött?
Är det för att vi gråter för högt?
Är det för att vi vägrar viska?

Jag kommer att tänka på sköterskan på Vrinnevi som bad en gråtande kvinna gå ut från väntrummet för att hon grät för mycket.
Om man inte får gråta i ett vänrtum, om man inte får känna med allt det man har på kultursidorna, vart får man gråta och känna då?"

Marcus Birro © 07

2 juli 2007

Vänner som gör det dom vill

Kort om gästen: Jag och Maria gick på gymnasiet tillsammans. Redan då visste man att hennes röst och känsla skulle ta henne vida. Som ett ljus. Så rent av bra. Så självklart och fantastiskt. Därför var det ett slags kärt återseende när Maria hade lust att vara med här och berätta om en sak som inspirerar.

"Det som inspirerar mig allra mest till att göra det jag vill är vännerna runt omkring som gör det dom vill.

I sommar har Maia (Hirasawa) inspirerat mig otroligt. Om man undgått att missa senaste singeln Gothenburg måste man knappa in maiahirasawa.com på browsern och lyssna. Alla som någon gång förälskat sig i Goa gubbar och Kopparmärra lär falla pladask för den här låten. Det gjorde jag. Men så är jag ju också hemligt förälskad i Paddan.

Emil Svanängen är också en vän som gör vackraste nanana-musiken och ger ifrån sig små, små puffar av inspiration. Just nu tar han världen med storm med bandet Loney, dear men jag minns en konsert på Landet som jag och ett trettiotal andra till vår stora förtvivlan inte kom in på för att det var smockfullt. Där står vi besvikna och trumpna och vilka kommer inte ut på trottoaren om Emil, Oskar, Nils och Thomas för att spela hits som The city, the airport och I love you (in with the arms) för sina senkomna vänner och fans innan de går på scen. Det var magiskt."

Maria Andersson © 07