22 juni 2007

Förväntan

Kort om gästen: När jag bloggade om Konrad skrev jag att han är en kraftverk av god energi. Det forsätter stämma. När jag mejlade för att fråga om han hade lust att vara med som sommargäst, svarade han med sitt inlägg. På volley.

"Alltid när man upptäckt något nytt – en författare, en filmmakare, en skribent eller bara en skön människa man hoppas ska bli en vän för livet – är det de första stegen man tar, de första raderna man läser, de första samtalen man för, som är mest inspirerade. Man har sett potentialen och därav tycks man kunna måla upp nya, spännande världar för sig själv.

Det är inte för inte musikjournalisterna älskar att titulera nya artister som »lovande« – det är i förväntningen peppet ligger, hoppet om en ny storhet.

Manusförfattaren David Koepp sa en gång att han önskade sig kunna ”leva på att bara skriva de första trettio sidorna i filmmanus, för det är där allt det roliga finns. Filmer är bäst när de handlar om förväntan.”
Närliggande gäller sanningen att livets mest inspirerande och spännande ögonblick inträffar strax innan något ska hända. Efteråt vet man ju hur det har gått! När man väl tagit sig till nästa steg, när man väl lärt känna subjektet ifråga, när man ser strukturen och spelet, trixen och verktygen de använder sig av för att åstadkomma sig själva, är det lättare att bli blasé, avläsande och dömande. Och det blir svårare att låta sig inspireras.

Men det ska tilläggas att de största verken och de bästa vännerna är sådana som lyckas upprätthålla den förväntan hur många gånger man än utsätter sig för dem. Om man skulle gissa sig till en gemensam nämnare bland alla inspirerande saker folk valt ur här nedan är det förmodligen en känsla av att inte bli mätt på dem, filmerna, platserna eller dansstegen. Varje gång man tittar ser man något nytt.

Och detta illustreras bäst av Universal-loggan som snurrar in över bioduken. Ett av dessa renodlade ögonblick av förväntan."

Konrad Olsson © 07

Min farfar

Kort om gästen: Jag skrev om Gisela för snart tre år sedan. Då hade min blogg funnits i två dagar. Hennes hade funnits länge. Hon är väldigt svår att fånga in i någon slags mental låda eller sätta etikett på. Hon är allkonstnär i ordets allra vidaste och mest positiva bemärkelse.

"Min farfar hette Rudi Fleischer. Han lever inte längre, men han fortsätter inspirera.

Farfar föddes 1904 i Tyskland. Nästan 102 år senare dog han i Malmö. Det ovanligt långa livet var långt ifrån enkelt. Farfars pappa stupade i första världskriget och när andra världskriget var ett faktum blev farfar hemkallad till Tyskland av Hitler för att kriga. Han vägrade, och förlorade därför jobbet på den svenska maskinfabrik där han arbetade för tillfället. De hade avtal med Tyskland och ville hellre behålla avtalet än en bråkig arbetare.

Farfar var aktiv motståndare till nazisterna och förföljdes av svenska nazisympatisörer. När kriget äntligen var slut blev det lugnare, men farfar kunde inte besöka sina hemtrakter i Östtyskland förrän på 50-talet.

Min farfar inspirerar mig för att han gjorde motstånd, men också på grund av sin livsstil. Han var väldigt noga med att äta hälsosamt. Efter att ha jobbat på strumpfabriker som maskinist i hela sitt liv sadlade han om och drev hälsokostaffär i Malmö.
Han åt inget kött och han gick ut en timme varje dag, även när han var riktigt gammal. Tills att han var 97 år gick han och dansade på söndagar. Anledningen till att han slutade var inte för att han inte orkade, utan för att han tyckte det kändes lite knäppt att alla andra var 20 år yngre än honom. Rollatorn fick han först när han var över 100 år.

Min farfars bakgrund inspirerar mig. Han gjorde mig intresserad av att läsa tyska och flytta till Berlin. Vistelsen där gav i sin tur otroligt mycket.

När jag var liten bjöd farfar på en c-vitamintablett istället för godis och det var kanske inte så kul just då, men idag kan jag tacka honom och tycka att det minsann var en bra grej. Jag vet inte om han vet hur mycket inspiration han gav och fortfarande ger, men jag hoppas det. Efter att han dog gjorde jag en kortfilm om honom. Jag tror att han hade gillat den om han hade fått se den."

Gisela Fleischer © 07

19 juni 2007

Gamle Floraer

Kort om gästen: Jag upptäckte Katrine genom att hon lämnade en kommentar här på bloggen. Hennes själfulla och ibland lite melankoliska illustrationer är fullkomligt underbara. En norsk källa av inspiration som jag tackar min blogg att jag kommit i kontakt med.

"Jeg inspireres av gamle Floraer. Små, slitte bøker av eldre årgang med detaljerte botaniske tegninger og beskrivelser av plantenes navn, familier og andre spesielle kjennetegn. Jeg har funnet noen slike floraer i bruktbutikker og loppemarkeder, og har dem stående i bokhylla ved arbeidsplassen slik at jeg ofte kan ta en titt i dem. Blant plantenavnene finner jeg underlige, poetiske ord:

Myrkongle, Gulldusk, Kjempe, Turt, Tysbast, Dvergmispel

Et ord kan ofte være nok til å få nye ideer og kunstnerisk inspirasjon, noe jeg kan bygge videre på når jeg tenker ut en setting eller en tittel til egne bilder.

Impatiens, Iris, Jasione, Juncus, Juniperus


Det er så godt å bare bla i bøkene, la øynene hvile på de botaniske illustrasjonene som er så detaljerte og konkrete. Slik ser naturen ut, hvert lille blad og karakteristikk er tatt med. Jeg fascineres også av botanikken som fag. Det å systematisere og kategorisere naturen for å prøve å forstå den. Botanikere gjennom tidene har studert og samlet blomster og planter, de har lett etter pefekte eksemplarer av artene og gitt dem navn og tilhørighet. Botaniske illustratører har deretter sittet i timesvis og tegnet av de forskjellige artene. Og jeg tror de har gjort det med en god porsjon lidenskap. "

Katrine Kalleklev © 07

Jim Jarmusch

Kort om gästen: Andreas är en grafisk formgivare extraordinär. För närvarande har han London som utgångspunkt, men han har varit runt. Grejerna han gör befinner sig på en nivå som gör världen till hans arbetsplats. Han är dessutom ung, så håll ögonen på Andreas! Det gör jag.

"Jim Jarmusch gör långsamma filmer om människor som snackar skit och röker cigaretter. Om hur dom knullar och dricker whiskey. Om invandrare som försöker göra sig förstådda på främmande språk och om dagarna mittemellan. Pauserna. Tystnaden. Jag antar att det handlar om livet, även om jag aldrig riktigt kunnat relatera till en karaktär i en Jarmuschfilm. Han sa själv någon gång i en intervju att han i varje film han gjort blivit kär i de skådespelare han filmat och jag antar att det är något liknande jag känner när jag ser dem.

Bildspråket. Jag minns första gången jag hörde talas om Jim Jarmusch. Jag var 16, bodde i ett radhus söder om Stockholm och lyssnade på Wu-Tang Clan. Jim hade precis förhandsvisat Way of the Samurai med Forest Whitaker i huvudrollen i Cannes och till min förtjusning hade RZA - Wu-Tangs demonproducent, komponerat filmmusiken. Mer än så var det inte. Om jag ska vara ärlig hade jag inte börjat uppskatta film ordentligt än och den ända anledningen till att jag senare såg filmen var musiken. Vad som slog mig var hur musikaliska bilderna var, hur vackra det var. Färgerna, bruset.

Det finns en känsla i hans filmer, kompositionen, paletten, rytmen. Pulsen som går genom all den konst jag älskar. Hur han klipper, intuitionen. Det spelar ingen roll om han filmar i New Orleans (Down by Law) eller Helsingfors (Night on Earth), de förmedlar som samma känsla, samma värld. Skådespelarna! Tom Waits som arbetslös DJ, Bill Murrays karaktär i fantastiska Broken Flowers, och Roberto Benigni. Som taxichaffis i Rom eller Italiensk immigrant i New Orleans - underbara, roliga, scener.

Jim Jarmusch iscensätter vackra understatements, som lunkar fram och driver omkring. I centrum står kompositionen, bilden, samtalen, relationerna - och detta känns för mig idag viktigare än någonsin."

Andreas Markdalen © 07

17 juni 2007

Handarbete

Kort om gästen: Ulrika Grönérus har skapat Andyland tillsammans med Alexandra Giertz . De dök upp som anonyma läsare av min blogg med ett mejl där de berättade om sin idé. Det var kärlek vid första ögonkastet.

"Jag blir otroligt inspirerad av handarbete. Och då menar jag inte att utföra det själv, för det kan jag tyvärr inte, men jag tycker väldigt mycket om handgjorda saker och imponeras och inspireras av människor som är duktiga på att tillverka saker själva. Det kan vara att sy kläder, tillverka smycken, sticka, göra väskor, måla tavlor… Bäst är små butiker där butiksinnehavaren sitter bakom disken och tillverkar. Och jag blir otroligt lycklig över att få något egentillverkat i present. Jag tycker förstås inte att allt handgjort är snyggt men det ger en väldigt speciell känsla när det är gjort för hand och med omsorg. En känsla av kreativitet, lust, närhet, koncentration och lite kärlek. En av mina favoritplatser för slösurfing är Etsy, där kan man hitta hur många snygga, coola, roliga, gulliga och smaklösa handgjorda prylar som helst."

Ulrika Grönérus © 07

14 juni 2007

Att vandra i fjällen

Kort om gästen: Carl Fredriks blogg är framför allt en aldrig sinande källa av hjärta och mänsklighet. Vår nätbekanskap började med att han mejlat ett beröm som fortfarande glädjer. Jag besöker ofta hans blogg för att ta del av allt fantastiskt han sprider omkring sig. Hans hjärta är en sol.

"Jag blir inspirerad av att fjällvandra. Helt enkelt för att det är så långt från allt som är min vanliga jobbvardag som möjligt. Jag har vandrat en och samma sträcka fem gånger, alltid ensam. Sträckan går från Kvikkjokk, via samevistet Staloluokta där jag brukar hälsa på min kompis Katarina, fortsätter sen över norska gränsen till den lilla orten Sulitjelma. Därifrån brukar jag ta bussen upp till Bodö och därifrån, i sin tur, båt till de yttersta öarna på Lofoten – Røst, Værøy...

Hela den vandringen med väldiga öde vidder, inklusive Lofoten med sina fågelberg och fiskeläger är ett kompakt äventyr. En komprimerad dos/chock syre och liv.
Love it.

PS. I år tar jag med mig sonen för första gången!"

Carl Fredrik Holterman © 07

12 juni 2007

Mats Eks baletter

Kort om gästen: Alexandra Giertz har skapat Andyland tillsammans med Ulrika Grönérus. De dök upp som anonyma läsare av min blogg med ett mejl där de berättade om sin idé. Det var kärlek vid första ögonkastet.

"Mats Ek är min idol. Han har ett alldeles eget dansspråk och vrider på temat i klassiska sagor och berättelser så att de får ny innebörd. I hans Svansjön är prinsessan skallig och har muskulösa ben. Hon rör sig graciöst och klumpigt om vartannat och när prinsen inte orkar mer så bär hon honom. Karaktärerna är goda och onda samtidigt; barnsliga, förvirrade, ömhetstörstande och rörande. Det är vackert. Jag sitter i salongen och känner så mycket och får så många nya tankar och efteråt går jag hem alldeles, alldeles varm."

Alexandra Giertz © 07